Engelbrektsupproret, Engelbrektsfejden, det uppror under Engelbrekt Engelbrektssons ledning som bröt ut i juni 1434 mot unionskungen Erik av Pommern. Bakom upproret låg missnöje från allmogen med ett växande skattetryck, orsakat av bl.a. kungens aktiva utrikespolitik, och med ett hårt fogdevälde, men även ett växande missnöje från adeln. Denna hade fått se sitt inflytande minska genom att rådet skjutits i bakgrunden och lokalförvaltningen lagts i händerna på utländska fogdar. Till detta kom kritik från kyrkligt håll mot kungens oblyga sätt att

(80 av 696 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Medverkande

  • Lars-Olof Larsson

Litteraturanvisning

Gottfrid Carlsson, ”Tidsskedet 1389–1448”, E. Hildebrand & L. Stavenow (utgivare), Sveriges historia till våra dagar 3:1 (1941);
K.L. Kumlien, Med svenskarna och Engelbrekt (1935);
Lars-Olof Larsson, Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror (1984);
Lars-Olof Larsson, Kalmarunionens tid (1997);
E. Lönnroth, Sverige och Kalmarunionen 1397–1457 (1934);
E. Lönnroth, ”Engelbrekt”, Scandia 1934;
P. Nyström, ”Engelbrekts revolution”, 1937, omtryckt i Historieskrivningens dilemma (1972).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, Engelbrektsupproret. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/engelbrektsupproret