hjärna, encefalon, den överordnade delen av nervsystemet hos djur inklusive människa. Hjärnans funktion är att ta

(16 av 112 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Hjärnor hos ryggradslösa djur

Hos ryggradslösa djur kallas hjärnan vanligen cerebralganglion. Detta sitter i framänden av kroppen och består av grupper av nervceller, synapsområden – dvs. områden där cellutskott tar emot information från andra celler –

(32 av 224 ord)

Hjärnor hos ryggradsdjur

Hos ryggradsdjur ligger största delen av centrala nervsystemet på ryggsidan. Det anläggs hos embryot som ett rör, nervröret, och behåller en sammanhängande hålighet även hos det vuxna djuret. Hjärnan utvecklas ur främre delen av nervröret och delas in i tre avsnitt: framhjärnan (prosencefalon), mitthjärnan (mesencefalon) och bakhjärnan (rombencefalon). Framhjärnan består av två delar: framtill storhjärnan (cerebrum, telencefalon) och därefter mellanhjärnan (diencefalon). Bakhjärnan består också av två delar, den främre/övre inkluderar lillhjärnan (cerebellum) och hos däggdjur hjärnbryggan (pons). Den bakre/nedre utgörs

(80 av 642 ord)

Människohjärnans anatomi

Människans hjärna består av

• storhjärnan (cerebrum, telencefalon)

• mellanhjärnan (diencephalon)

• hjärnstammen (truncus encephali) som består av mitthjärnan (mesencefalon), hjärnbryggan (pons) och förlängda märgen (medulla oblongata)

• lillhjärnan (cerebellum).

Hos den vuxna människan är hjärnans vikt 1,2–1,4 kg (1,5–2,0 % av kroppsvikten). Den ligger innesluten i den skyddande hjälm som utgörs av skallens ben med den hydrauliska dämpning som

(59 av 419 ord)

Storhjärnans byggnad

Storhjärnan består av de båda hjärnhalvorna (storhjärnshemisfärerna), vilka är skilda av en djup, längsgående fåra. I fårans botten förenas hemisfärerna av hjärnbalken (corpus callosum), som består av miljontals nervtrådar. Ytterst i varje hjärnhalva finns hjärnbarken, vilken är veckad och bildar vindlingar, gyri, och fåror, sulci.

Hjärnbarken i vardera hemisfären

(49 av 350 ord)

Mellanhjärnans byggnad

Mellanhjärnan har inte någon distinkt gräns mot storhjärnan. Den omfattar talamus, hypotalamus, subtalamus och epitalamus.

Talamus

Talamus (thalamus) är en stor, äggformig, parig kärna som innehåller omkopplingscentra för

(28 av 200 ord)

Hjärnstammens byggnad

Hjärnstammen omfattar mitthjärnan (mesencephalon), hjärnbryggan (pons) och förlängda märgen (medulla oblongata). I hjärnstammen, från förlängda märgen längs medellinjen upp till hypotalamus, sträcker sig en samling kärnor, retikulära aktiveringssystemet

(27 av 189 ord)

Lillhjärnans byggnad

Lillhjärnan ligger nedsänkt i bakre skallgropen och täcks på ovansidan av lillhjärnstältet (hårda hjärnhinnan). Lillhjärnan är förenad med

(18 av 125 ord)

Signalsubstanser och neuronsystem

Nervcellerna i hjärnan kommunicerar med hjälp av signalsubstanser. Dessa är av tre huvudtyper: aminosyror (framför allt glutamat i glutamaterga neuron och gammaaminosmörsyra, GABA, i GABA-erga neuron), aminer (acetylkolin i kolinerga neuron, noradrenalin i noradrenerga neuron,

(35 av 244 ord)

Hjärnans biokemi

Hjärnan utgör ca 2 % av kroppsvikten men svarar för 15–20 % av den vilande organismens syreförbrukning. Denna stora förbrukning speglar nervcellernas kontinuerliga behov av energi för det arbete de uträttar i att ta emot, lagra och vidarebefordra information i form av nervimpulser.

En nervimpuls leder till frisättning av aktiverande eller hämmande signalsubstanser och till membranförändringar i såväl den signalerande som den mottagande nervcellen liksom i omgivande

(65 av 459 ord)

Hjärnans fysiologi

Centrala nervsystemet (storhjärnan, hjärnstammen, lillhjärnan och ryggmärgen) har som huvuduppgift att

(11 av 51 ord)

Hjärnans aktivitet

Hjärnan har hela livet en hög energiomsättning, även då kroppen vilar. Den förbränner glukos (druvsocker), som tillsammans med syre tillförs via ett rikt blodkärlsnät. Energin går åt främst till att upprätthålla den elektriska potentialen i nervcellernas

(36 av 254 ord)

Grundläggande funktioner

I nervsystemets lägsta nivåer, i ryggmärg och hjärnstam, sker översättningen av sinnesintryck till beteende reflexmässigt, omedvetet. Smärtsignaler ger avvärjningsrörelser,

(19 av 135 ord)

Hjärnans högre funktioner

Medvetandefunktionen. Hjärnans aktivitetsnivå avgör medvetandegraden. Den upprätthålls av det retikulära aktiveringssystemet (RAS) i hjärnstammen, en samling kärnor och banor nära medellinjen. Delar av RAS kontrollerar vakenhet och sömn. Skador i RAS ger komatillstånd, medan centralstimulantia aktiverar RAS, vilket ger ökad vakenhet.

image/jpeg

hjärna. Funktionella områden i hjärnbarken. Bilden visar vänster hjärnhalva där talcentra finns.

Vid normalt medvetande samarbetar centra i hjärnan så att hjärnans ”ägare” upplever sig ha ett självständigt jag. Central i medvetandefunktionen är människans överblick av sin

(80 av 945 ord)

Skillnader mellan höger och vänster hjärnhalva

Undersökningar av personer hos vilka hjärnbalken mellan hjärnhemisfärerna delats (en numera sällan använd operation vid svår epilepsi) visar att hos de allra flesta tolkas signaler till vänster hjärnhalva med lätthet i språkliga termer. Så sker knappast alls för signaler

(39 av 272 ord)

Hjärnans sjukdomar

Hjärnans sjukdomar får sin prägel av hjärnans anatomi, specialiserade funktion och känslighet. Hjärnan är skyddad i sitt hölje av skallben och hjärnhinnor, där den är sinnrikt upphängd, svävande i hjärn- och ryggmärgsvätskan. Den är väl försörjd med blod men skyddad mot skadande substanser i blodet genom kärlens blod–hjärnbarriär. Detta är viktigt då hjärnan bl.a. saknar effektiv bakteriebekämpning och endast i mycket begränsad omfattning kan ersätta skadade nervceller. En skada på dessa ger därför ofta bestående

(75 av 534 ord)

Medverkande

  • Anders Björklund
  • Arne Brun
  • Bertil Sonesson
  • Bo Siesjö
  • David H. Ingvar
  • Jörgen Malmquist
  • Patrick Meurling

Litteraturanvisning

A. Brodal, Neurological Anatomy in Relation to Clinical Medicine ( 3:e upplagan 1981);
L. Olson m.fl., Hjärnan ( 2007);
D. Ottosson, Nervsystemets fysiologi ( 1974);
D. Ottosson, Neuropsykologi ( 1977).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, hjärna. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/hjärna