kaʹnsler (ytterst av senlat. cancellaʹrius eg.: ’tjänare (tjänsteman) vid skranket’, av latin canceʹlli ’skrank’, ’galler’), ämbetsmannatitel, som i Sverige ingår i titlarna för justitiekanslern, universitetskanslern samt kanslern och vice kanslern vid Kungl. Maj:ts orden. Förbundsrepubliken Tysklands regeringschef kallas sedan 1949 förbundskansler (tyska Bundeskanzler), en titel som användes redan i Nordtyska förbundet 1867–71 och anknyter till den 1871–1945 använda titeln rikskansler (tyska Reichskanzler). Österrikes

(63 av 443 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Medverkande

  • Birgitta Fritz
  • Björn Asker

Litteraturanvisning

Alfred B. Carlsson, Den svenska centralförvaltningen 1521–1809 ( 1913);
N. Edén, Om centralregeringens organisation under den äldre vasatiden ( 1899);
Herman Schück, ”Kansler och capella regis under folkungatiden”, Historisk tidskrift ( 1963);
Herman Schück, Rikets brev och register: Arkivbildande, kansliväsen och tradition inom den medeltida svenska statsmakten. ( 1976).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, kansler. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/kansler