Särskilda byggnadsformer för ändamålet började utvecklas under 200-talet, då två huvudformer framträdde: i det västliga området långhuskyrkan, i det östliga centralkyrkan. Formbestämmande blev dels uppdelningen i skilda rumsdelar för prästerskapet och församlingen, dels gestaltningen av rummet kring gudstjänstens olika moment. Vanligt har varit att kyrkan förlagts ”orienterad”, dvs.