läder, hud som behandlats så att den blivit beständig mot förruttnelse och samtidigt bevarat sin naturliga styrka och spänst. Viktiga egenskaper är slittålighet, formbarhet och förmåga att släppa igenom vattenånga. Största användningen är inom sko-, konfektions-, möbel- och lädervaruindustrin. Kemiskt består läder till övervägande delen av proteinet kollagen och

(49 av 348 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Tillverkning steg för steg

Den inledande behandlingen är vekning (uppblötning), vid vilken huden återfår sin ursprungliga vattenhalt på 60–70 % och dessutom tvättas ren från främst salt, blod och gödselrester. Vekningen, liksom alla övriga våta processer i tillverkningen, sker vanligen i roterande kärl. Efter vekningen följer i en kombinerad process kalkning och avhårning. Processens syfte är att avlägsna hår och överhud, att påverka läderhudens fiberstruktur för mjukhet och bättre tillgänglighet för garvämnen, samt att avlägsna fett och vissa ej önskvärda proteiner. De viktigaste använda kemikalierna

(80 av 618 ord)

Historik

Våra förfäder behandlade sina skinn med fett eller rök för att konservera dem. Garvning med vegetabiliska

(16 av 114 ord)

Medverkande

  • Jan Ekblom

Litteraturanvisning

Helmer Gustavson, Läder ( 1944);
H. Herfeld m.fl. (utgivare), Bibliothek des Leders ( 1982–90).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, läder. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/läder