långhus,  inom arkeologin benämning på en rektangulär byggnad, oftast mycket lång i förhållande till bredden och med 1–3 rader av minst tre bärande stolpar i mitten. I Centraleuropa var redan under yngre stenåldern 20–30 m långa och 6–8 m breda

(38 av 267 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Medverkande

  • Evert Baudou

Litteraturanvisning

Hus och gård i det förurbana samhället, utgiven av Riksantikvarieämbetet, 1–2 ( 1995);
N. Björhem & U. Säfvestad, Fosie IV: Byggnadstradition och bosättningsmönster under senneolitikum ( 1989);
N. Björhem & U. Säfvestad, Fosie IV: Bebyggelsen under brons- och järnålder ( 1993);
A.K. Lindqvist & P.H.Ramqvist, Gene: En stormansgård från äldre järnålder i Mellannorrland ( 1993);
S. Tesch, Houses, Farmsteads, and Long-term Change ( 1993).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, långhus. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/långhus