labyriʹnt (grekiska labyʹrinthos ’irrgång’, av osäkert, sannolikt icke-grekiskt ursprung), oftast koncentriskt orienterat komplex av vindlande passager, ibland försett med blindgångar för att försvåra sökandet efter mittpunkt och utgång och ofta karakteriserat av geometrisk proportionalitet. Labyrinter i skilda utföranden, t.ex. som ristningar, i mosaiker och målningar, på keramik och mynt och i olika konstruktioner av grästorvor eller kullersten, förekommer över stora delar av världen, bl.a. i Skandinavien, Afghanistan, Indonesien och bland

(70 av 499 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?
  • Författare:
  • Noel Broadbent
  • Thorbjörn Andersson
  • Staffan Lundén

Litteraturanvisning

P.R. Doob, The Idea of the Labyrinth: From Classical Antiquity through the Middle Ages ( 1990);
H. Kern, Labyrinthe: Erscheinungsformen und Deutungen ( 1982);
J. Kraft, ”Labyrinter i magins tjänst”, Bottnisk kontakt 1982;
J. Kraft, ”Gotlands trojaborgar”, Gotländskt Arkiv 1983;
J. Kraft, The Goddess in the Labyrinth ( 1987);
N. Pennick, Mazes and Labyrinths ( 1990).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, labyrint. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/labyrint