månen, jordens enda naturliga satellit och den överlägset närmaste himlakroppen av betydande storlek. Månens radie, cirka 1/4 av jordens, och dess avsevärt lägre densitet resulterar i en massa som endast är en hundradel

(33 av 235 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Banrörelse och rotation

Månens omloppstid runt jorden är 27,3 dygn relativt en fixpunkt i rymden (avlägsna stjärnor), men 29,5 dygn relativt solen. Dessa tidsperioder benämns de sideriska respektive synodiska månaderna. Under varje synodisk månad genomgår månen en serie faser under vilken varierande delar av månens solbelysta sida är synlig från jorden. Under årets lopp vandrar månfasernas lägen på himlen med solens rörelse kontinuerligt österut i området runt ekliptikan. Vid fullmåne står månen alltid på motsatta sidan om solen

(75 av 534 ord)

Sol- och månförmörkelser

Månbanan korsar ekliptikans plan i två punkter (noder) som under samma period som Metons cykel långsamt rör sig runt jorden. Vid två tillfällen varje månad befinner sig månen och solen samtidigt i ekliptikans plan. Om detta sker vid ny- eller fullmåne ligger de tre kropparna i rät linje med varandra, och solförmörkelser respektive månförmörkelser kan uppstå.

Vid nymåne befinner sig månen mellan

(62 av 440 ord)

Månens yta

image/jpeg

månen. Foto av månens ”framsida”, den sida som syns från jorden. Den framträdande kratern nedtill med strålarna är Tycho. Den stora lavaslätten till vänster och uppåt är Stormarnas ocean.

Insikten att månen lyser med reflekterat solljus går tillbaka till de gamla grekerna, till exempel Anaxagoras. De kunde även bestämma månens avstånd och storlek. Teleskopiska månobservationer, som visade kratrarna, inleddes med Galileo Galilei (i ”Sidereus nuncius” 1610). Han kallade de mörka områdena maria (hav, numera benämnda lavaslätter) och de

(80 av 610 ord)

Månens geologi

Nedslagen har i många fall initierat vulkanisk aktivitet i form av lavaflöden. Vissa kraterbottnar, till exempel i Alphonsus, uppvisar särskilt tydliga spår av vulkanism och är säte för tillfälliga ljusfenomen, som tros vittna om gasläckage från månens inre. Månhaven inrymmer dock de flesta vulkaniska formationerna, till exempel bladlika lavaflödesfronter, rännor som är kollapsade lavatunnlar, domer och vulkankratrar. Även förkastningar och gravsänkor finns som vittnar om rörelser i månskorpan. De stora nedslagssänkorna omges av koncentriska randberg som kan vara flera tusen

(80 av 995 ord)

Struktur, sammansättning och ursprung

Månens uppbyggnad är relativt homogen. Tyngdkraftsmätningar har dock påvisat lokala avvikelser, framför allt vid haven, där tyngdaccelerationen förhöjs av ett tunt ytlager av relativt tung lava. De seismiska våghastigheterna ökar språngvis 55–60 km under ytan, vilket visar att månen har en skorpa av denna tjocklek i området i fråga (på hitsidan nära ekvatorn). Skorpans material är lättare än materialet längre ner. En förskjutning på 2 km i riktning mot jorden hos månens tyngdpunkt i förhållande till den geometriska mittpunkten antyder

(80 av 596 ord)

Folklore

Månen har i svensk folklore spelat en mångsidig roll, som sträckt sig långt in på 1900-talet. En självklar användning var i tideräkningen. I t.ex. övre Dalarna tog man vissa tecken för årets stundande väderlek ur särskilt jultunglet (tungel är en gammal nordisk term för

(44 av 311 ord)

Medverkande

  • Björn Davidsson
  • Hans Rickman
  • Jan-Öjvind Swahn
  • Johan Warell

Litteraturanvisning

B.P. Glass, Introduction to Planetary Geology (1982);
G.H. Heiken m.fl. (utg), The Lunar Sourcebook (1991);
Sigfrid Svensson, Bondens år (4:e upplagan 1978);
K. Tallqvist, Månen i myt och dikt, folktro och kult (1948);
C.-H. Tillhagen, Himlens stjärnor och vädrets makter (1991).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, månen. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/månen