Som satiriker med udden riktad mot det nya borgerskapet i 1920-talets Sovjetunionen hade Michail Zosjtjenko få medtävlare, och hans språk återgav exakt de olika sociala skiktens jargong. Under 1930-talet tvingades Zosjtjenko till tystnad, och hans berättelse Före soluppgången (1943) med dess freudianska anslag bidrog till hans uteslutning (1946) ur Sovjetunionens författarförbund.