Napoʹleon I (franska Napoléon Ier), ursprungligen Napoleone Buonaparte, senare Napoléon Bonaparte, född 15 augusti 1769, död 5 maj 1821, fransmännens kejsare 1804–14 och 1815; jämför släktartikel Bonaparte. Som tioåring sändes Napoleon, som var född på Korsika, till fastlandet för militärutbildning och blev officer 1785. Napoleon, som studerat historia och politik och påverkats av upplysningsidéerna, anslöt sig efter revolutionen till jakobinerna. Han befordrades till general 1793, utsågs 1795 till chef för inrikesarmén och efter att ha slagit ned det rojalistiska vendémiaireupproret

(79 av 1123 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?
  • Författare:
  • Hans Sjöberg

Litteraturanvisning

N. Forssell, Napoleonlegenden (1957);
F. Markham, Napoleon (svensk översättning 1964);
J. Tulard, Napoléon ou Le Mythe du sauveur (1977).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, Napoleon I. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/napoleon-i