oorganisk kemi, läran om kemin för grundämnena och deras föreningar. Kemin för kolets föreningar, med undantag för bl.a. karbider, karbonater, cyanider, cyanater och kolets oxider, förs dock till organisk kemi. Gränsdragningen mellan oorganisk och organisk kemi, som historiskt härrör från den gamla uppdelningen i ett mineralrike och ett växt- och djurrike, är oskarp. Detta är särskilt påtagligt inom metallorganisk kemi och bio-oorganisk kemi, som båda behandlar kemiska föreningar i vilka metallatomer och vissa icke-metaller är kemiskt bundna till organiska molekyler.

(80 av 898 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Oorganisk kemi i Sverige

Forskning och undervisning inom alla delar av ämnet förekommer vid universitet

(11 av 45 ord)

Oorganiska ämnens namn

Förr användes trivialnamn som blåsyra, blodlutsalt, vitriol, pottaska osv. för oorganiska föreningar. För vissa vanliga kemikalier lever dessa namn fortfarande kvar, t.ex. saltsyra, koksalt, soda, ammoniak. Internationella rekommendationer för namngivning utarbetas av kommissionen för oorganisk-kemisk nomenklatur inom IUPAC.

(38 av 267 ord)

Medverkande

  • Jörgen Albertsson
  • Lars Ivar Elding
  • NE-redaktionen (uppdatering)

Litteraturanvisning

N.N. Greenwood & A. Earnshaw, Chemistry of the Elements ( 1984);
G. Hägg, Allmän och oorganisk kemi (9:e upplagan 1989);
G.J. Leigh (utgivare), Nomenclature of Inorganic Chemistry, Recommendations ( 1990).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, oorganisk kemi. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/oorganisk-kemi