persiska (persiska fārsī), nypersiska, iranskt språk som – inklusive tadzjikiska –

(11 av 59 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Historia

Persiska hör till de sydvästiranska språken och utgör en fortsättning på fornpersiskan, som brukades i Iran under den akemenidiska dynastin (549–331 f.Kr.), och medelpersiskan, som användes i det sasanidiska riket (226–651 e.Kr.). De forn- och medelpersiska högspråken utgick från dialekterna i det iranska kärnlandet, Parsa (grekiska Persis, nuvarande Fars). Efter den arabiska erövringen av Iran vid mitten av 600-talet förblev först medelpersiska förvaltningsspråk, men ersattes sedan av arabiska. På 900-talet framträdde ett nytt islamiskt

(74 av 526 ord)

Fonologi och skrift

Persiskans ljudsystem är förhållandevis enkelt och regelbundet. Det har sex vokalfonem, tre långa eller starka [i ɑ u] och tre korta eller svaga [e a o] samt 23 konsonantfonem:

(29 av 201 ord)

Morfologi

Jämfört med andra iranska språk är persiskan formfattig. Grammatiskt genus saknas. Bestämd och obestämd form uttrycks endast vid behov. Substantiv saknar kasusböjning men

(23 av 163 ord)

Syntax

Persiskan är ett SOV-språk. Den normala ordföljden är subjekt–adverb–objekt/predikatsfyllnad–verb. Denna ordföljd

(11 av 75 ord)

Ordförråd

Persiskans lexikon är av blandat ursprung. Ca 50 % av skriftspråkets ordförråd utgörs av lånord från

(15 av 103 ord)

Dialekter

Persiska är ett högspråk som under hela sin kända existens haft karaktären av koine och

(15 av 101 ord)

Medverkande

  • Bo Utas

Litteraturanvisning

A.K.S. Lambton, Persian Grammar ( 1953);
G.L. Windfuhr, ”Persian”, i B. Comrie (utgivare), The World’s Major Languages ( 1987).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, persiska. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/persiska