Världens första filmvisning för betalande publik arrangerades av bröderna Emil och Max Skladanowsky (1866–1945 respektive 1863–1939) i Berlin 1 november 1895, några veckor före det att bröderna Lumière hade Parispremiär 28 december med ett överlägset projektorsystem. Filmpionjären Oskar Messter (1866–1943) hade redan 1897 producerat 84 filmer. Biografer byggdes, ett distributionssystem började fungera kring 1910, en filmcensur inrättades och produktionsbolag uppstod.

Under första världskriget tiofaldigades filmproduktionen (från 25 till 250 filmer per år) – ofta propagandistiska så kallade Vaterlandfilmer – främst

(80 av 728 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Västtyskland

En splittring av filmindustrins resurser fördröjde produktionen av ny film. Efter hand kom den dock igång; bl.a. producerades filmer som gjorde upp med efterkrigstiden, som Helmut Käutners ”Autostrada” (1947). Med statliga och regionala ansträngningar (bl.a. Berlinfestivalen grundad 1951 och en statlig filmstiftelse

(42 av 293 ord)

Östtyskland

Redan 1946 grundades Deutsche Film-Aktiengesellschaft (DEFA), som 1951 övergick i statlig ägo, och eftersom bolaget förfogade över de gamla Ufaateljéerna i Potsdam-Babelsberg, kom en reguljär filmproduktion snart till stånd. Med samhällsengagerade verk som Staudtes ”Mördarna finns

(36 av 256 ord)

Tyskland efter återföreningen 1989

På grund av en internationell finanskris och den kostsamma återföreningen blev det tidiga 1990-talet en osäker tid för filmproduktionen, och många kända namn arbetade utomlands. Homosexaktivisten Rosa von Praumheim (född 1942) var en av få som gjorde avtryck utanför hemlandet med bl.a. ”Jag är min egen kvinna”

(47 av 333 ord)

Medverkande

  • Lars Åhlander
  • Michael Tapper
Källangivelse
Nationalencyklopedin, Film. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/tyskland/film