valar, Cetaʹcea, ordning däggdjur med ca 80 nutida arter fördelade på de två underordningarna bardvalar och tandvalar. En tredje underordning, urvalar, har dött ut. Valar finns i alla hav över hela jorden, några arter även i stora floder. De är anpassade till vattenliv och har därför ombildats starkt. Kroppen är strömlinjeformig, mycket slät och hårlös och saknar hudkörtlar. Halsen är oftast kort så att huvud och kropp

(67 av 477 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Utvecklingshistoria

De första valarna levde under mellersta eocen (för ca 45 miljoner år sedan). De är kända både från kranie- och skelettrester,

(21 av 150 ord)

Valfångst

Valar har varit föremål för fångst sedan stenåldern. Inuiter och andra nordliga folk har fångat småvalar genom att stänga in dem i vikar eller driva dem till strandning. Nätfångst och användning av förgiftade spjutspetsar är andra primitiva fångstmetoder. Inuiter använde tidigt harpuner som kastades från små skinnklädda båtar. Fångst av rätvalar utvecklades under medeltiden av basker i Biscayabukten. Framför allt späck och barder togs till vara. Efter hand som man fick mer oceangående skepp utvidgades fångstområdet och omfattade på 1500-talet

(80 av 755 ord)

Medverkande

  • Bengt Sjöstrand
  • Lars Werdelin
  • Ragnar Hall

Litteraturanvisning

Peter G.H. Evans, The Natural History of Whales and Dolphins (1987);
P. Forbes (utgivare), Jordens djur 2 (svensk översättning 1984);
Louis M. Herman (utgivare), Cetacean Behavior: Mechanisms and Functions (1980);
A.O. Johansen & J.N. Tønnessen, Den moderne hvalfangsts historie 1–4 (1959–70);
B. Stonehouse & M. Camm, Havets däggdjur (svensk översättning 1983).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, valar. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/valar