I genombrottsrollen i Rossellinis ”Rom – öppen stad” (1945) kom Magnani att symbolisera det Italien som lidit under fascismen och samtidigt att markera den vitaliserade italienska efterkrigsfilmen. Bland de regissörer som bäst förstod att ta vara på hennes jordnära auktoritet, temperamentsfulla intensitet och magnetiserande utstrålning var Luchino Visconti (”Den vackraste”,