barntradition avser i första hand de traditioner som barn själva förmedlar sinsemellan, särskilt i form av berättande, i andra hand de

(21 av 150 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Forskning och insamling

Det är främst under 1900-talets senare hälft som folklorister i Västeuropa och USA ägnat allt större intresse åt insamling och forskning inom barntraditionens område. De vetenskapliga studierna fick ett internationellt genombrott i och med

(34 av 236 ord)

Berättargenrer

Skämthistorier är vanligen korta berättelser med en avslutande poäng. Karaktären hos historierna bestäms i viss utsträckning av barnens ålder: en ”fräckis” har ett annat innehåll för en sjuåring än för en tolvåring. Vissa skillnader i repertoar finns också mellan flickor och pojkar. En framträdande kategori bland skämthistorierna är dumhets- och slagfärdighetsvitsar. Aktörerna i dessa är oftast manliga, men berättelserna kan även fästas vid yrkesroller, hälsotillstånd m.m.

(66 av 469 ord)

Medverkande

  • Per Peterson

Litteraturanvisning

C. Bregenhøj & M. Johnson (utgivare), Blodet droppar, blodet droppar! ( 1989);
Å. Enerstvedt, Kongen over gata: Oslobarns lek i dag ( 1971);
Gunnar Jacobsson, Skolan ska sprängas: Levande muntlig tradition bland svenska skolbarn ( 1977);
Per Peterson, Gåtor och skämt: En undersökning om vardagligt berättande bland skolbarn ( 1985);
L. Virtanen, Children’s Lore ( 1978).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, barntradition. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/barntradition