Den stavelse som framhävs genom relativt hög intensitet (”tryckaccent”) och/eller tonhöjd, ofta med åtföljande förlängning, sägs ha betoning. I svenska kan betoningens placering variera och därmed skilja mellan i övrigt likalydande ord (t.ex. foʹrmel, formeʹll). I många andra språk är betoningens placering i ordet helt förutsägbar (t.ex. på första stavelsen i