Branko Radičević var den förste i serbisk poesi som anammade Vuk Karadžićs språkliga nydaning. Hans Pesme (’Dikter’, 1–3, 1847–62), där samtiden i stället för pseudoklassisk förkonstling mötte subjektiva och omedelbara uttryck för känslor och stämningar, blev vägröjande för den unga, romantiskt och nationellt inriktade generationen.