D. var kristligt socialt och nationalistiskt och angrep klasspartisystemet och den parlamentariska demokratin. Samtidigt var det klart antinazistiskt och deltog under den tyska ockupationen som enda riksdagsparti i motståndsrörelsen. Partiet var representerat i Folketinget 1943–47 och i befrielseregeringen 1945. Ledarna i D. hade folkhögskolebakgrund, och bland sympatisörerna märktes Kaj Munk.