Deʹus abscoʹnditus (latin, ’den dolde Guden’), ett begrepp som tillsammans med Deus revelatus (’den uppenbarade Guden’) utgör en distinktion inom den medeltida nominalismen och i Martin Luthers teologi mellan Gud som obegriplig ödesmakt respektive som nådig och barmhärtig, dvs. sådan han är uppenbarad i Kristus.