Med en programskrift mot förfallstendenserna i den ryska realistiska litteraturen (1893) banade Dmitrij Merezjkovskij väg för sekelskiftets symbolism och mystik. I sitt eget författarskap tog han dock avstånd från tidens esteticism och förkunnade i en serie brett upplagda historiefilosofiska romaner ett slags förädlad kristendom: Kristus och Antikrist (1–3, 1895–1905).