Metoden används för malm- och vattenletning, men har även funnit viss användning vid bl.a. arkeologiska undersökningar. Karteringen utförs genom att elektroder flyttas t.ex. längs parallella mätlinjer och resistiviteten mäts vid olika ställen. Låga resistivitetsvärden kan tyda på förekomst av bl.a. kopparmalm eller vattenförande lager under markytan. Se vidare resistivitetsmetoder.