foederaʹti [foⁱ-] (latin, ’förbundna’, ’bundsförvanter’, av foedus), term som i romersk historia bland annat används om Roms italiska bundsförvanter under republiken och framför allt om de germanska stammar som under 300- och 400-talen e.Kr. tilläts slå sig ned längs imperiets nordgräns för att förstärka gränsförsvaret.