Hyllningsdikter till döda förekom redan under antiken i form av epigram men också som längre panegyriska dikter. Från renässansen blev gravdikten under lång tid en viktig genre inom personversen, en förgängelsekänslans pendang till bröllopsdikten. Vanligen innehöll gravdikten alla eller flera av de moment som föreskrevs i renässanspoetiken (Scaliger, Pontanus): lov