Instrumental teater användes i Sverige främst under 1960-talet som benämning på instrumentalisters sceniska och ofta polemiskt aggressiva agerande utöver det rena musicerandet. Efter förebild av bl.a. John Cage, LaMonte Young, Mauricio Kagel och Sylvano Bussotti utövades instrumental teater främst av K.-E. Welin, Jan Bark, Folke Rabe, Knut Wiggen och L.-G.