interstellära mediet, sammanfattande benämning på gas, stoft, magnetfält och kosmisk strålning som finns i rymden mellan stjärnorna.

Denna rymd är alltså inte helt tom. Även om dess gastäthet av i genomsnitt ca 1 atom

(34 av 237 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Interstellärt stoft

Existensen av interstellärt stoft påvisades indirekt omkring 1930 av Robert J. Trumpler, som i sina studier av stjärnhopars fördelning fann att storleken hos stjärnhoparna tycktes växa systematiskt med avståndet, vilket föreföll orimligt. Han drog då slutsatsen att ljuset från de stjärnor (av känd spektraltyp) som han använt för avståndsbestämningen måste ha försvagats vid passagen genom interstellära rymden. I själva verket hade William Herschel redan i början av 1800-talet förvånats över

(70 av 499 ord)

Interstellär gas

Studierna av de olika grundämnenas förekomst i interstellära gasmoln tog fart först 1972

(13 av 87 ord)

Atomär och joniserad vätgas

Det stora genombrottet i vår kunskap om det interstellära mediets natur kom 1951 genom upptäckten av den neutrala vätgasens (H I) spektrallinje i radioområdet vid våglängden 21 cm, efter en teoretisk förutsägelse om linjens existens av H.C. van de Hulst 1944. Eftersom radiostrålningen, till skillnad från stjärnornas ljus, inte alls

(50 av 349 ord)

Interstellära molekylmoln och stjärnbildning

De första interstellära molekylerna metylidyn (CH, CH+) och cyan (CN) upptäcktes redan 1937–40 genom sina optiska absorptionslinjer mot ljusstarka bakgrundsstjärnor. Molekylärt väte (H2) påvisades först 1970 i ett raketexperiment genom sina starka ultravioletta absorptionslinjer nära 110 nm. Omfattande absorptionslinjeobservationer av H2 och samtidigt av den s.k. Lyman α-linjen från H I vid 122 nm genomfördes några år senare med Copernicus-satelliten. Observationerna visade att en allt större del av vätgasen övergår i molekylär form när gas–stoftdensiteten ökar. När väteatomerna fastnar

(79 av 610 ord)

Kretsloppet mellan det interstellära mediets olika faser

Under de senare tid har datorsimuleringar av skivgalaxers utveckling lett till en allt bättre förståelse av orsakerna till galaxers spiralstruktur. Den interstellära gasen är mycket mera lättrörlig än stjärnorna och kan komprimeras i en spiralformad täthetsvåg. På grund av tryckökningen kan den varma H I-fasen föras över till den kalla, tätare fasen

(52 av 358 ord)

Medverkande

  • Åke Hjalmarson

Litteraturanvisning

T.W. Hartquist och D.A. Williams, The chemically controlled Cosmos ( 1995);
Å. Hjalmarson och A. Winnberg, ”Interstellära molekylmoln och stjärnbildning”, Kosmos 1983;
H. Olofsson, ”Stjärnors uppkomst, utveckling och död”, Astronomisk Tidsskrift 1989.
Källangivelse
Nationalencyklopedin, interstellära mediet. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/interstellära-mediet