W. var professor i Pernau (Pärnu) i nuvarande Estland 1704–09 och utnämndes 1719 till svensk rikshistoriograf. År 1731 utgav han en banbrytande statsrättshistorisk avhandling, Sueciae historia pragmatica. Påverkad av upplysningsidéerna kritiserade W. gängse uppfattningar om Sveriges fornhistoria.