Juan Carlos Onetti inledde redan i början av 1940-talet, påverkad av Faulkner, den förnyelse av den latinamerikanska prosan som blev uppenbar under 1960-talet. Han skildrade främst förlopp i människors inre. Hans världsbild är pessimistisk och romanfigurerna ofta liknöjda och misslyckade. Av Onettis romaner kan nämnas Tierra de nadie (’Ingenmansland’, 1941),