Med dikterna i debutsamlingen För morgonbris (1883) och berättelsen Barndomsvänner (1886) framträdde Karl August Tavaststjerna som realismens banerförare i den finlandssvenska litteraturen. Patriotiska stämningar speglade denne rotlöse europé i Dikter i väntan (1890); i romanen Hårda tider (1891) skildrades Finland nödåret 1867–68.