kelter
keʹlter (grekiska keltoiʹ eller keʹltai, latin ceʹltae), indoeuropeisk folkgrupp med historiskt utbredningsområde från Brittiska öarna till nuvarande Turkiet; ursprungligen en geografisk samlingsbenämning
(22 av 157 ord)Historia
Ursprung
Kunskapen vilar till övervägande del på arkeologisk analys. Det har föreslagits att den
(13 av 89 ord)Expansion
Orsakerna till latène-expansionen är okända. Överbefolkning och sociala spänningar har föreslagits; i flera regioner upphörde under 300-talet f.Kr. den rika gravkulturen. I början av 300-talet angreps etruskerna i Norditalien av kelter, vilka till sist besatte slätten från Lombardiet till Ancona. Andra keltiska krigståg ledde ända ned till Apulien, dock utan varaktig bosättning som resultat.
Enligt traditionen
(56 av 394 ord)Nedgång
Under expansionstiden i öster besegrades kelterna i Italien av romarna och underkuvades slutgiltigt 198–191 f.Kr. Från 125 f.Kr., och framför allt under 50-talet f.Kr., erövrade romarna sedan hela Gallien (jämför Caesar).
Romerska framstötar i öster var länge mindre ihärdiga. I slutet av 100-talet f.Kr. utvecklades handeln mellan den romerska staden Aquileia och det järnexporterande keltiska riket
(56 av 394 ord)Sociala och kulturella drag
Under 200-talet f.Kr. övergav många kelter sina befästa boplatser till förmån för mer utspridda bosättningar. Det keltiska samhället vilade på jordbruk och boskapsskötsel, och särskilt vildsvinsjakt var vanlig.
(28 av 195 ord)Religion
Keltisk religion omfattar ett brett spektrum – i tid och rum – av gudomar, myter och kulter. Den är främst känd genom antika författares verk, galliska inskrifter samt medeltida irisk
(30 av 212 ord)Språk, litteratur, konst
Se keltiska språk, keltisk litteratur och keltisk konst.
(8 av 8 ord)