Både som solist och teoretiker förknippas Tristano med 1950-talets cool jazz; egentligen representerar han en egen skola, med tonvikt på intellekt snarare än känsla, på komplexa harmonier och på sträng instrumentkontroll. Detta förenades med en experimentlusta som bl.a. tog sig uttryck i fria kollektiva improvisationer, som i ”Intuition” (1949), och