Axelsons skönlitterära författarskap har intresse endast som tidsdokument. Av betydelse för eftervärlden är däremot hans reseskildringar Vandring i Wermlands Elfdal och finnskogar (1852) och Vesterdalarne (1855), vilka tillhör de viktigare källorna till kännedomen om Värmlands och Dalarnas folkkultur vid mitten av 1800-talet.