I sina diktsamlingar framträdde Robert von Kræmer som djärv lyrisk realist. Visionärt, med vissa prefuturistiska drag, besjöng han den nya industrialismen i Diamanter i stenkol (1857) och Dikter (1867). Han skrev även reseskildringar och arbeten i metrik. Samlade skrifter (1–3) utgavs 1905.