sanskrit (saṃskṛta ’det sammanställda’, ’ordnade’), Indiens klassiska och kulturbärande språk.

(10 av 10 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Historia

De indoeuropeiska folk som nådde norra Indiens floddalar vid början av andra årtusendet f.Kr. talade ett antal dialekter närmast besläktade med de iranska språken. En sådan dialekt användes i de religiösa Vedahymnerna, och främst på basis av denna språkform – som brukar kallas vediskt språk eller vedisk sanskrit – uppkom ett gemensamt högspråk för både religiös och profan litteratur. Att sanskrit har en del avvikande drag kan bero på att andra dialekter spelade in vid normaliseringen. Övriga indiska dialekter användes

(80 av 684 ord)

Struktur

Fonologiskt har i sanskrit det tidigare vokalsystemet utvecklats så att vokalen a dominerar och ersätter vokalerna a, e och o, som är vanliga i indoeuropeiska språk. Konsonantsystemet utmärks av en mångfald klusiler. Utöver i indoeuropeiska språk gängse fonologiska serier finns redan i de äldsta kända stadierna av språket en serie retroflexa konsonanter, ett drag som återfinns i alla indiska språk och språkstadier, oavsett vilken språkfamilj de

(66 av 469 ord)

Medverkande

  • Gunilla Gren-Eklund

Litteraturanvisning

T. Burrow, The Sanskrit Language ( 1955);
M. Coulson, Sanskrit: An Introduction to the Classical Language ( 2:a upplagan 1992);
M. Mayrhofer, A Sanskrit Grammar (engelsk översättning 1972).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, sanskrit. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/sanskrit