Detta innebar ett särskilt ansvar då beviskraften hos ett dokument låg i dess besegling och inte i en namnunderskrift. Från och med tillkomsten 1439 av det stora rikssigillet, riksklämman, och till medeltidens slut var biskopen i Strängnäs sigillbevarare och kompenserades med en förläning; i det s.k. länsregistret från 1497 nämns