Som lyriker uttolkade Bjørnvig med myternas hjälp modernitetens existentiella erfarenheter, från den formstränga symbolismen i Stjernen bag Gavlen (1947) och Figur og eld (1959) till civilisationskritiska ”miljödikter” i Abeguder (1981). Siv, vand og måne (1993) ligger åter närmare författarskapets centrala inspirationskällor: Rilke och Hölderlin.