I sin ungdom var Vladimír Holan anhängare av en ”ren” poesi, senare gav han uttryck för de irrationella impulserna i det omedvetna. Men det politiska skeendet – nazistisk ockupation, andra världskriget – gjorde honom till tidsdiktare, och det spröda bildspråkets poet gav i Sen (’Drömmen’, 1939) en suggestiv bild av