blåsa
blåsa
1blå`sa verb blåste blåst, pres. blåser
ORDLED: blås-er
SUBST.: blåsande, blåsning (till 2 och 3), blåst (till 1)
1 (mest i opers. konstruktion) naturligt strömma fram luft (parallellt med jordytan) p.g.a. lufttrycksskillnader {→fläkta 1, storma 1}: blåshål; det regnar och
Vill du få tillgång till hela artikeln?
Källangivelse
Nationalencyklopedin,
blåsa.
http://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/blåsa-(1)