bränna

bränna

bränn`a verb brände bränt, pres. bränner
ORDLED: bränn-er
SUBST.: brännande, bränning

1 få att brinna upp vanl. helt och hållet; med avs. på föremål, förr (och ännu betr. olyckor o.d.) äv. person; ofta för att förstöra {→brinna 1}: vi brände allt gammalt skräp; häxorna brändes på bål; hans stoft skall ~s; vikingarna skövlade och brände