avkunnande, att meddela en dom eller ett beslut muntligt i samband med en förhandling.

a`vkunna verb ~de ~t ORDLED: av--kunn-ar SUBST.: avkunnande

rättegång, process, det förfarande då ett mål framläggs inför och behandlas av domstol.

Pilatus ( Pontius Pilatus), död troligen 39 e.Kr., romersk riddare.

yrkande, processrättslig benämning på parts begäran att en domstol ska avkunna en dom med ett visst innehåll, exempelvis att svaranden ska förpliktas att betala ett skadestånd, eller fatta ett beslut avseende handläggningen, exempelvis att bevilja uppskov.

dispositiv, term inom juridiken med flera betydelser, bl.a. att en rättsregel kan sättas ur kraft genom avtal.

Khomeini, Ruhollah, persiska Rūḥollāh Khomeynī, född 24 september 1902 (?), död 3 juni 1989, iransk religiös och politisk ledare (ayatolla), landets verkliga överhuvud från 1979.

kanslidom, dom som inte avkunnas i omedelbar anslutning till rättegångsförhandlingens avslutande utan meddelas genom att hållas tillgänglig på rättens kansli vid en angiven senare tidpunkt.

landsting, medeltida benämning i Danmark, Finland och Sverige på ett för en hel lagsaga eller ett helt landskap gemensamt ting.

Sturemorden, benämning på det blodiga drama som på Erik XIV:s order utspelades i Uppsala 24 maj 1567.