bemyndigande, juridisk term för tilldelning av en befogenhet.

bemyn´diga verb ~de ~t ORDLED: be-mynd-ig-ar SUBST.: bemyndigande

Nationalencyklopedin, NE, allmänt uppslagsverk på vetenskaplig grund, ursprungligen utgivet i 20 band 1989–96 av Bra Böcker AB, Höganäs.

bemyn´digande subst. ~t ~n ORDLED: be-mynd-ig-and-et

brott, gärning för vilken i lag eller annan författning är stadgat straff, dvs. böter eller fängelse.

budget, en sammanställning av förväntade inkomster och utgifter under en viss tid, ofta ett år.

förordning, i 1974 års regeringsform (RF) beteckning på en av regeringen beslutad författning, till skillnad från lag, som stiftas av riksdagen.

finansfullmakt, av riksdagen given fullmakt som möjliggör för regeringen att, utan att behöva gå till riksdagen, föra en snabb och aktiv stabiliseringspolitik.

kollektivavtal, enligt medbestämmandelagen (MBL) ett skriftligt avtal mellan arbetsgivarorganisation eller arbetsgivare och arbetstagarorganisation om anställningsvillkor för arbetstagare eller om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare.

delegering innebär att föredragningsskyldighet eller beslutanderätt flyttas från högre till lägre nivå i en organisation.