bikt är inom kristendomen att för en präst erkänna fel eller brott man gjort.

bik`ta verb ~de ~t ORDLED: bikt-ar SUBST.: biktande; bikt

bik`ta sig verb biktade biktat ORDLED: bikt-ar SUBST.: biktande; bikt

avlat innebär i romersk-katolska kyrkan att man slipper den botgöring, alltså det straff, man egentligen skulle gjort för synder man begått.

sakrament, i västkyrkan en återgivning av grekiska mystērion (’hemlighet’), manifestationer av frälsningsmysteriet, från 1100-talet begränsade till kyrkliga handlingar som genom yttre tecken förmedlar gudomlig nåd.

biktspegel, handledning för självrannsakan inför bikt.

biktstol, anordning för bikt med plats för präst och biktande.

Birgitta Birgersdotter, heliga Birgitta, född ca 1303, död 23 juli 1373, religiös författare, helgon.

bot, inom kristendomen den handling genom vilken en syndare visar sin ånger, får förlåtelse och återvänder till kyrkans och församlingens gemenskap.

präst, ämbete i den kristna kyrkan, förmedlat genom vigning (se prästvigning).