blandning, i fysik, kemi och teknik ett system bestående av flera ämnen.

blan`dning subst. ~en ~ar ORDLED: bland-ning-en

växthuseffekten, den värmande inverkan som atmosfären utövar på jordytan på grund av sin förmåga att släppa igenom, absorbera eller reflektera strålning av olika våglängder.

blandningsförhållande, inom meteorologin förhållandet mellan vattenångans densitet och den torra luftens densitet i en luftmängd.

blandningshöjd, se blandningsskikt.

blandningsskikt, det skikt som omfattar de lägsta 100–1 000 m av atmosfären och inom vilket luften är relativt väl omblandad genom inverkan av markytans skrovlighet och solinstrålningen.

blandningskondensor, strålkondensor, typ av kondensor som används i ångmaskiner och som kännetecknas av att kylmediet, vanligen vatten, sprutas in i kondensorn och där blandas med den ånga man avser att kondensera.

stärkelse, (C ₆H ₁₀O ₅) _n, polysackarid uppbyggd av en blandning av grenade och ogrenade kedjor av upp till flera tusen enheter glukos; jämte cellulosa det kolhydrat som förekommer i störst mängd i naturen.

polymer, syntetiskt eller naturligt, oftast organiskt ämne som består av kedjeformiga molekyler.

grundämne, element, ämne som uteslutande består av atomer med samma antal protoner i atomkärnan.