fogde, en i Sverige sedan 1290-talet använd beteckning för åtskilliga ämbetsmän hos kungen och (senare) hos enskilda stormän och institutionella godsägare med ansvar för förvaltning av och – framför allt – uppbörd från ett visst geografiskt område (fögderi) eller viss verksamhet (ofta markerad genom en inskränkande förled, t.ex. ”landbofogde”, ”gårdsfogde” eller ”gruvfogde”).

fogde, ladufogde, förvaltare eller inspektor på en större lantgård, främst i södra Sverige.

fogde [fog`- äv. fo`g-] subst. ~n fogdar ORDLED: fogd-en

Dacke, Nils, död 1543, småländsk bonde, ledare för det stora upproret mot Gustav Vasa 1542–43.

Kalmarunionen, den nordiska trestatsunion som etablerades 1389, fick en formell fullbordan genom unionsmötet i Kalmar 1397 och med vissa avbrott bestod till Gustav Vasas val till svensk kung 1523.

häxprocesser, processer mot personer som ansågs bedriva trolldom.

Eriksson, Jösse, död 1436, fogde, se Jösse Eriksson.

Dackefejden, ett efter ledaren Nils Dacke vanligt namn på det stora småländska upproret 1542–43.

Engelbrektsupproret, Engelbrektsfejden, det uppror under Engelbrekt Engelbrektssons ledning som bröt ut i juni 1434 mot unionskungen Erik av Pommern.

fataburslän, under 1400-talet och början av vasatiden benämningen på de län i Sverige som låg direkt under kronans (kungens eller riksföreståndarens) egen förvaltning.