ironi, i allmänt språkbruk term för yttrande eller framställning där upphovsmannen säger motsatsen till vad han verkligen menar men med avsikten att åhörare eller läsare ska inse detta.

sokratisk ironi, en för Sokrates typisk attityd i dialog med en självsäker samtalspartner.

romantisk ironi, inom litteraturvetenskapen benämning på det grepp då författaren själv bryter illusionen genom att tilltala läsaren och kommentera sitt verk.

tragisk ironi, dramatiskt verkningsmedel som innebär att uttalanden besannas men med en helt annan innebörd än den avsedda, eller att handlingar, företagna i goda avsikter, får olyckliga konsekvenser.

ironi´ subst. ~n äv. ~en, ~er ORDLED: ir-on-in

Lindgren, Astrid, född Ericsson 14 november 1907, död 28 januari 2002, författare.

Sokrates, född 470 eller 469, död 399 f.Kr., grekisk filosof från Athen.

iro´niker subst. ~n, plur. ~ ORDLED: ir-on-ik-ern

ironise´ra verb ~de ~t ORDLED: ir-on-is-er-ar SUBST.: ironiserande

iro´nisk adj. ~t ORDLED: ir-on-isk