kommende´ra verb ~de ~t ORDLED: kom-mend-er-ar SUBST.: kommenderande, kommendering

Ådalshändelserna, konflikt 1931 i Ådalen, där en militär trupp öppnade eld mot demonstrerande arbetare.

imperium, i antikens Rom den högsta ämbetsmakten, inkluderande rätten att kommendera en armé (enbart civil maktbefogenhet kallades potestas).

Braque, Georges, född 13 maj 1882, död 31 augusti 1963, fransk målare, skulptör och grafiker.

Mannerheim, Gustaf, född 4 juni 1867, död 28 januari 1951, friherre, finländsk militär och statsman, marskalk av Finland 1942; jämför släktartikel Mannerheim.

arbetskompanier, disciplinkompanier , beredskapsåtgärd under andra världskriget för att isolera inkallade som ansågs nationellt mindre pålitliga.

Hannibalskriget, vanlig benämning på det andra av de puniska krigen (218–201 f.Kr.), i vilket den karthagiska huvudarmén kommenderades av Hannibal.

kommendör, militär tjänstegrad inom flottan mellan flottiljamiral och kommendörkapten.

kommanditbolag, företagsform, ett handelsbolag i vilket en eller flera bolagsmän har förbehållit sig att inte svara för bolagets förbindelser med mera än han har satt in eller åtagit sig att sätta in i bolaget.

kommendant, högste befälhavaren inom en fästning eller en större garnison.