konfiskera [-ke´ra] verb ~de ~t ORDLED: kon-fisk-er-ar SUBST.: konfiskerande, konfiskering; konfiskation

maorier, Nya Zeelands ursprungsbefolkning, ett polynesiskt folk som från 800-talet invandrade från Sällskapsöarna.

inkvisition, inkvisitionen, en speciellt upprättad kyrklig domstol, som alltsedan 1200-talets början med ensamrätt hade uppdraget att tillrättaföra alla dem som otvetydigt handlade och trodde i strid med kyrkans lära.

franska revolutionen, de politiska omvälvningar i Frankrike 1789–99 varunder kungamakten och de feodala privilegierna avskaffades.

allodium, fast eller lös egendom som genom arv överförts inom en släkt.

Tempelherreorden, latin Pauperes commilitones Christi templique Salomonis, andlig riddarorden 1119–1312.

konfiskation, åtgärd genom vilken det allmänna lägger beslag på enskilds egendom utan att ge full ersättning.

Horatius ( Quintus Horatius Flaccus), född i december 65 f.Kr., död 27 november 8 f.Kr., det antika Roms främste lyriske skald.

Karl Martell (latin Carolus Martellus; franska Charles Martel; tillnamnet [’hammaren’] troligen från 800-talet), född ca 688, död 741, frankisk maior domus av Austrasien från 717, av Neustrien och Burgund från ca 718; jämför släktartikel karolinger.

petroleumindustri, industri baserad på prospektering, utvinning och raffinering av råolja och naturgas.