kontraktion, inom språkvetenskapen sammandragning av två eller flera språkljud till ett.

kontraktion, sammandragning. minskning av ett materials volym under påverkan t.ex. av liksidigt tryck eller temperaturminskning.

kontraktion, sammandragning; inom paleografin beteckning för viss typ av förkortning.

kontraktionshypotesen, teori som söker förklara bl.a. fenomen som bergskedjebildning med antagandet att jordens radie minskar på grund av jordens avkylning.

Kelvin–Helmholtz-kontraktion, det skeende som uppträder när den inneboende gravitationen drar samman en gasmassa, t.ex. en blivande stjärna, på sådant sätt att gasens tryck motverkar gravitationen så att processen sker långsamt och i nära jämvikt.

kontraktion [-ʃo´n] subst. ~en ~er ORDLED: kon-trakt-ion-en

muskel, hos djur inklusive människa vävnad som är byggd för sammandragning (kontraktion) och som utför kroppens rörelser samt formförändring av kroppens organ.

isotonisk, term som används vid beskrivning av muskelns sammandragning, kontraktion.

maneter, Scyphozoa, klass nässeldjur som har världsvid utbredning i alla hav och som omfattar ca 200 arter i ordningarna bägarmaneter, ringmaneter, skivmaneter, lungmaneter och kubmaneter; kubmaneter får dock numera ofta utgöra en egen klass.

cellskelett, cytoskelett, sammanfattande benämning på ett nätverk av trådlika proteinkomplex i eukaryota celler.