konung, se kung.

Konungarnas dal, benämning på dalgång vid västra Nilstranden nära det forna Thebe (nuvarande Luxor) i Egypten.

Konungen, enligt 1809 års regeringsform (RF) beteckning för såväl personen som ämbetet.

Vendes konung, formel som från ca 1540 till 1973 ingick i den svenska kungatiteln, ursprungligen en del av den danska kungatiteln till följd av Danmarks expansion bland venderna på 1100-talet.

konungabalken, den avdelning i de medeltida svenska lagarna som behandlar kungens rättsliga ställning.

Konungastyrelsen, svensk politisk läroskrift (furstespegel), sannolikt skriven för kung Magnus Eriksson som blev myndig 1332.

konungarnas konung, historisk härskartitel framför allt använd i det forntida Mesopotamien och Iran, i Nya Testamentet ett epitet för Kristus (Första Timotheosbrevet 6:15, Upp. 17:14), liksom titeln ”herrarnas herre” för Gud i Gamla Testamentet (Femte Moseboken 10:17, Psaltaren 163:3).

Konung Alexander, äventyrsroman på knittel (ca 1380).

Konungens befallningshavande, Kungl. Maj:ts befallningshavande, KB, till 1918 det officiella namnet på den högsta statliga myndigheten i ett län, motsvarande den nuvarande länsstyrelsen.

Konungens stab består av militära officerare.