konung, se kung.

Konungarnas dal, benämning på dalgång vid västra Nilstranden nära det forna Thebe (nuvarande Luxor) i Egypten.

konungens domsrätt, den svenske kungens urgamla rätt att pröva och ändra domar.

konungsfrid, kungsfrid, i äldre tid dels den frid som kungen personligen åtnjöt, dels det ökade rättsskydd som tillkom viss grupp av befolkningen, när kungen befann sig i dess närhet, dels också den frid som kungen kungjorde för att skydda landets befolkning i gemen eller vissa enskilda individer eller befolkningsgrupper.

konungabalken, den avdelning i de medeltida svenska lagarna som behandlar kungens rättsliga ställning.

konung [kå`-] subst. ~en ~ar ORDLED: kon-ung-en

konungarnas konung, historisk härskartitel framför allt använd i det forntida Mesopotamien och Iran, i Nya Testamentet ett epitet för Kristus (Första Timotheosbrevet 6:15, Upp. 17:14), liksom titeln ”herrarnas herre” för Gud i Gamla Testamentet (Femte Moseboken 10:17, Psaltaren 163:3).

Konung Alexander, äventyrsroman på knittel (ca 1380).

Vendes konung, formel som från ca 1540 till 1973 ingick i den svenska kungatiteln, ursprungligen en del av den danska kungatiteln till följd av Danmarks expansion bland venderna på 1100-talet.

heliga tre konungar, den kristna traditionens tolkning av stjärntydarna, ”de vise männen” i Matteusevangeliet 2:1–12.