rigg`a verb ~de ~t ORDLED: rigg-ar SUBST.: riggande, riggning

rigg, den samlade benämningen på allt rundhult (master, rår, bommar, gafflar, bogspröt etc.) samt allt stående och löpande gods (barduner, vant, stag, skot, brassar, fall etc.) i ett fartyg.

Vasamuseet, museum för regalskeppet Vasa på Djurgården i Stockholm, invigt 1990.

Rigg, Diana, 1938–2020, brittisk skådespelerska.

löpande rigg, del av ett segelfartygs framdrivningsanordning, se rigg.

stående rigg, stående gods, vajer och tågvirke som stöttar och stadgar master och rundhult eller lämnar fäste för och uppbär segel.

Vasa, Wasa, Wasan, Wasen, svenskt örlogsskepp (regalskepp) byggt på Stockholms skeppsgård (nuvarande Blasieholmen) 1626–28.

apa, stagsegel mellan mesan- och kryssmast på fyrmastad bark, korrekt benämning är mesanstängstagsegel.

bermudarigg,, rigg med trekantigt storsegel på hög mast.

gipp, segelbåtsmanöver där båten vänder undan vinden, dvs. där den, med vinden fortfarande inkommande akterifrån, ändrar riktning så att storseglet byter sida.